Oskar Fröjd går framåt i sakta mak framåt gällande inkörningen. Det går utmärkt att styra dit man vill och han drar vinterskaklarna utan problem. Han tömkörs på byn och känns nu trafiksäker för bilar och traktorer, nåt annat har vi inte stött på i fordonsväg än. Och jag tror att han snart går i släden också. Sen är han snäll, så himla snäll och det är mest värt av allt!
Snön och vintern har tagit över vårt hästliv. Åtminstone känns det så. Vi får liksom bara anpassa oss och gilla läget och det gör vi ju. Hästarna börjar stånka lite när de ser att vi styr mot ännu en djupsnösväng. Vilja bara blåvägrade att kliva av vägen häromdagen när hon förstod vad som väntade igen. Jag förstår henne! Det är ju inte bara lite snöpulsning där snön når en bit ovanför kotorna längre utan det börjar närma sig snösim.
Efter att ha försökt rida galoppvägen så fick vi vända för att det låg en gigantisk snöhög i vägen och ge oss ut i djupan igen. Sotis var helt fantastisk som banade ny väg och Ernst märktes inte ens bak i repet fastän snön nådde upp till bogarna. Ingen av hästarna är särskilt små så fatta hur djupt det är.
Jag tycker ju att det är roligt att rida i snön men faktiskt börjar jag längta efter lite andra gångarter än snöskump nu. Tänk en lång galopp….
Alla våra ridvägar och tidigare trampade stigar har försvunnit under drivor av snö. Plogkanterna är lite för höga och djupa för att vi ska ta oss över där vi tidigare ridit. Det är ett digert jobb för hästarna att trampa upp vägarna. Vi har ingen möjlighet att skotta för det är ju vanliga små skogsstigar vi rider på. För att få till det har vi valt att rida med handhäst och sittandes på de med mest framåtbjudning och styrka. När den första tappar ork så kan den andra dra istället. Hästarna vill ju gärna gå i varandras fotspår så det blir ett tåg av #följa John”.
Häromdagen fick Vilja nog. Hon vet hur jobbigt det kan bli att gå så hon bara vägrade gå efter att hon kommit tre meter på sidan av landsvägen. Stora, starka, arbetsvilliga Herkules klämde sig förbi henne och sen gick det bra igen. Han är otrolig den hästen, tröttnar aldrig utan kliver bara på framåt. Unghästarna följer ofta med på släp. Gimli har blivit så trygg och van nu att han fått gå med på två kvällsturer med okänd ryttare på ryggen. Han skötte det galant båda gångerna. Så nu räknas han snart inte som yngling i våra ögon längre. Han är ju såklart fortfarande under utbildning och har massor att träna på som galoppfattningar, hoppa, bära packning, körning, styrka och form. Men det kommer allteftersom.
Ernst går också med för träningens skulle. Han är inte så stark i sin kropp än då han har växt mycket både i kropp och knopp. Faktiskt så har han nog haft en del växtvärk då han varit lite tråkig i humöret under en period. När han går med syns det så väl att han håller på att lära sig balansera sin kropp. Jag inbillar mig att snöpulsningen gör honom gott på ett skonsamt sätt. Han bjuder fint trots att det bitvis kan bli tungt. Han har arbetsmoral och tar i istället för att bromsa . Vi stannar ofta för korta pauser så att hästarna får hämta andan och just för att träna på att stå stilla. Det är ju den viktigaste gångarten.
Tro’t den som vill men skitkörning är riktigt superroligt! Helt klart den roligaste helgen hittills på detta år! Den fina miljön, de trevliga och välkörda hästarna och de fantastiska människorna, kan det bli bättre liksom? Vädret kanske, men jag tycker att det också var med oss fastän det bet lite i fingrar och tår på söndagseftermiddagen då vi körde drive in och beställde korv på Sibylla.
Det ena lasset efter det andra skottade vi i skitsläden och körde ut på lägdan. Hästarna mumsade förnöjt på hötussen medan vi både lastade på och av.
Träd som var krispiga av frost och utsikten över Frösön gjorde att jag önskade att den korta slädturen mellan dyngkasa och lägdan varit lite längre. Men det var ju ingen nöjeshelg jag var på i den bemärkelsen. Tänk vilka möjligheter och möten som kommer till en bara man följer lusten och hjärtat. Att köra skit en helg kan innebära så himla mycket mer än vad det låter som. Jag är på väg mot nya roligheter och jag hoppas att ni fortsätter följa med fastän det ibland blir lite långt mellan blogginläggen.
Ingen har väl missat att det är en snörik vinter vi har. Och blåsig. Jag brukar ju gilla de flesta väder men när det bara blåser på tvären och snön yr i långa perioder blir det lite trist. Hästarna blir isiga och det blir krångligt att rida. Skogsridningen kan bli rent av farlig när snön släpper från grenar på hög höjd. Man behöver inte ha hjälp för att skydda huvudet om man ramlar av utan snarare för vad som kommer uppifrån.
Hemmavid blåser höt all världens väg vid fodringarna och snödrivorna växer sig hårdpackade på fel ställen. De delar av hagarna där staketen varit översnöade har kommit fram i ljuset igen medan andra delar försvunnit när snön flyttat på sig igen. Ingången till vår ridplan är igenstängd av en 2 meter hög snödriva medan självaste ridplanen verkar vara ganska så snöfri ändå. Men Harry fixar det med traktorn till helgen.
Under vintern är det ju allra mest att göra i och runt stallet. Hästar som ska ut och in, foder och spån i mängder som ska hanteras och många skottkärror körs genom dörrarna. Sa jag snöskottning? Både inne och ute. Det är sjukt mycket arbete med en egen gård och framförallt om den är fylld med djur. Det blir och är en livsstil och jag jobbar för att det ska kunna bli en ännu större del av min vardag än det är idag.
Häromdagen så konstaterade vi att det första och enda stall vi byggt hitintills blev rätt bra. Nu har det fungerat och fyllt sin funktion i 7 år. Det finns en del att som behöver lagas pga slitage och dörrarna som blev i fel färg är fortfarande det, i överlag är allt ändå bra. Trots kallt och snöigt så fryser varken avlopp eller vatten. Ventilationen fungerar om jag kommer ihåg att öppna den…och selkammarns storlek fungerar till all utrustning vi har. Väl nyttjat är det också då vi har fler hästar än boxplatser så stallet står nästan aldrig tomt vilket ju är ekonomiskt. För hästarnas del spelar det ingen större roll vilken tid på dygnet de står ute eller inne. Det handlar ju mer om vår bekvämlighet.
Jag minns så väl den här dagen när Knubben fick gå in i bygget för att vi skulle få känslan för hur stor sadelkammaren skulle bli. Jag minns också den dag vi isolerade taket. Pappa hjälpte till och årets första blötsnö kom medan vi vevade mossrivaren för glatta livet medan Harry kröp under takstolarna och fördelade härligheten.
Ofantligt många timmar och månader senare flyttade Fia och Vilja in i den första boxen som var klar. Det var fantastiskt roligt. Idag är jag glad över att så många bilder togs och att jag skrev om hela vårt stallbygge HÄR
Det här med körning är ju för himla roligt! Det kan bli lite kallt om benen och fötterna men om man bäddar runt sig med skinn och filtar så klarar jag lätt en timmes stillasittande på kuskbocken. Släden går som bäst när bygatan inte är så noga plogad annars glider den lite för lätt åt sidorna på den hårdpackade snön. Det är Maks som drar släden om kvällarna och han vill så gärna trava och allra helst ganska snabbt. Vi försöker enas och han erbjuds trava i ett måttligt tempo och med släden stödd mot snöplogkanten för stabilitetens skull. Vi kommer faktiskt rätt bra överens och vi båda är nöjda när vi sladdar in på gårdsplanen igen.
Vill du lära dig köra? Jag kan hjälpa dig. Vi har trygga och välkörda stora och små hästar. Lektioner kan ges i tömkörning, uppsutten vagnskörning, slädkörning, körning med linor och sax bland annat. Såklart ingår kunskap om selning, säkerhet vid körning, tömfattning och hjälper.
Slå en signal 072-2084621 för frågor och bokning. Välkommen!
Sitter i soffan och lyssnar på blåsten utanför. Trots vinterstorm så måste ju hästarna skötas. Inte så att vi ridit eller kört utan det har varit mockning, fodring och vatten. Det vanliga alltså.
Ernst tränade med lokselen på stallgången. Gick plättlätt. Värre är det när han ska flytta på sig för han tycker inte alltid om beröring och idag var en sån dag. Rätt som det var smäller det i vägen bakom honom, inte en särskilt bra vana vill jag påstå. Men vi tränade på och till slut stod han lugnt och stilla för beröring över hela kroppen. Han har ju varit på viloläger i Sally och Pixans hage för att han fick så många bett och lite mat tillsammans med Fröjd och Maks men snart kan han nog flytta tillbaks till grabbarna för han har vuxit på sig ordentligt de senaste månaderna. Sen tror jag att han behöver deras fysiska lekar, damerna är ju inte direkt lekfulla.
Stormen då? Ja, den blåser på och hästarna verkar klara det bra. Problemet är väl bara att stängslet driver över igen och att vi är utan väg. Men det får bli morgondagens bekymmer.
Det varnas för storm imorgon. Orkanstyrka i fjällen så det är tur vi inte bor på en fjälltopp. Men idag bjöds blå himmel, 12 grader kallt och de första solstrålarna på det här året. En perfekt hästdag med andra ord.
Svärmor hakade på och precis som vanligt styrde vi till skogs. Men innan vi kom dig var lägderna tvungna att pulsas igenom. Det är så mycket snö att ens fötter gör ett eget spår. Jag red Vilja och hon har inte varit med ut så många svängar så hon var lite för ivrig till en början och fick lite mjölksyrakänning strax. Den gick över så fort hon lugnat sig lite och försökte pricka in de tidigare hovspåren istället för att göra egna.
Harry var djärv nog att kliva av i djupsnön. Jag skulle aldrig ta mig upp i sadeln igen om jag var tvungen att kliva av….Med hjälp av Herkules så hade ju Harry banat väg genom skogen så det var tvunget att borsta bort snön. Skogen var magnifik, en nästintill svartvit värld på vår nivå medan trädtopparna glittrade i solen mot en ljusblå himmel.
Väl ute ur skogen igen sken solen och vi skrittade bygatan hemåt. Om det nu blir tokblåsen imorgon så var detta sista dagen med detta ljuvliga före. Lätt, kall och djup snö som är lätt att ta sig fram igenom men som visan säger annat väder, annat annat väder lär det bli till kvällen om solen i röda moln sig sänker.
Eftermiddagen ägnade vi till körhästarna. Fröjd fick gå i vinterskaklar runt ridplanen och avslutade på gårdsplanen. Han gick jättefint och belönades med en slev kraftfoder efter avselningen. Maks spändes för släden och fick dra oss västibyn fram och åter. Det är så himla mysigt att åka släde och Maks är en riktig klippa. Han gillar jobbet som körhäst och drog oss glatt trots tröga medar på släden. Sen att himlen bjuder på pastellkartans alla färger och renskinnen värmer en om benen gör ju inte saken sämre. Jag håller tummarna för att det blir en stillsam storm och att vi kommer ut med hästarna även imorgon för vi har några som behöver galoppera efter all denna snöpulsning.
Duktiga lilla Fröjd har äntligen satts i skaklar! Phu! Jag hade ju som mål att han skulle gå med släpa till jul men det blir senare pga av att jag har haft för lite fritid och för mycket annat som stört…alltid finns det ursäkter vet ni…
Hur som helst gick det jättebra och han kändes trygg med den nya uppgiften. Han lyssnade koncentrerat och var lyhörd för tömmen och sökte sig fint fram till handen. Det var riktigt roligt. Bra medhjälpare hade jag också vilket ju underlättar.
Vi körde kanske 5 min tömkörning och 15 minuter skaklar på ridplanen innan han fick dra upp dem på gårdsplanen som avslut. Hela tiden med medhjälpare brevid sig. Egentligen hade jag nog inte förväntat mig något annat än att han skulle ta det med ro eftersom han ju gått med linor, svängel och däck. Fasta skaklar beter sig ju såklart annorlunda så det är bra med hjälp första gångerna det ska till något nytt. Men det känns som om innan veckan är över och under förutsättning att jag hinner med så kör vi själva nästa söndag. Sikta mot stjärnorna så når man trädtopparna sägs det ju.
Det snöar och snöar, dag efter dag. Som ni redan vet har vi ju de flesta hästar på lösdrift men när det är oväder i många dygn så får de komma in på stall för upptorkning. Det märks så väl vilka som har bättre vinterpäls och kan hushålla med värmen. Några av hästarna producerar så mycket värme att snön smälter på dem och de blir fulla av istappar. Några andra ligger samma snö bara som ett lager på och den är lätt att borsta bort. Knepigt hur det kan vara.
Igår igen pulsade vi ridvägen för att hålla den öppen. Snön har blivit lite tyngre och därmed jobbigare att gå för hästarna. Sotis var både svettig och blöt när vi kom hem. På instagram går det att se en kort film från ridningen för den som vill, myltamodig var namnet. Helmysig ridning där det känns som om vilket sagoväsen som helst ska titta fram bakom snötyngda granar. Det var fler djurslag som gått längs vår stig, det fanns gott om spår av både hare, räv och älg. Jag tycker lite synd om dem och imponeras samtidigt över deras levnadsförmåga för det måste vara ganska jobbigt att ta sig fram i snön även för dom.
Jobbigt är det också med all snöröjning. Harry har skakat fram hagarna för på sina ställen ligger snön över eltråden och då går hästarna ut. Det som inte syns finns ju inte. Pepppar, peppar så hoppas jag att de fortsätter vara på rätt sida om tråden även om de har den nedanför knäna….
Att ta tillfället i akt var precis vad vi gjorde idag. Snön låg djup och fluffig trots att den yrde runt oss. Om bara en dag eller två när gumman tö varit fram så är den här typen av ridning borta för i år. Vi skippade Ivanhoe på tvn och bjöd med grannjänterna på ridning istället.
Tacksamt nog hade ingen skoter hunnit med att köra vår vanliga ridväg. Det fanns en hel del snö att trampa ner för hästarna men den var ändå lätt så vi kunde trava en kort sträcka. All björk som böjt sig över stigen gjorde travsträckorna korta. Det gör ganska ont att bli piskad i ansiktet och värst är det ju för dem som rider bakom eftersom det blir sväng på riset när snön släpper. Apropå snön så red jag först och då får man ju all, jag menar all, snö över sig. Jag blev dyngsur av all snö som ramlat ner och tinat i sadeln. Det hjälper inte alls att man försöker sopa bort den hela tiden.
Det syns inte riktigt men snön räckte upp till stigbyglarna och hästarna fick jobba för att ta sig framåt där det var som djupast. Vi fick lov att vända på en av stigarna därför att björkarna var som en ogenomtränglig vägg framför oss. Vi får helt enkelt vänta med att gå där tills upplegan ramlat ner och träden återtagit sin höjd.
Herkules är nästan alltid den självklara täthästen och det märks knappt att han går i djupsnö, han bara gider igenom, stark som en oxe är han. Jag brukar ju inte rida honom så ofta just för att jag tycker att han är för stark och tung men i den här typen av ridning är han makalös. Det är knappt så han flåsar av jobbet.
Gimli provade att gå i täten men kroknade efter en kort sträcka. Det blev lite för jobbigt och svårt för honom att gå först men den sträcka han ledde gick kanonbra ändå. Det är så himla bra att unghästarna kan följa med och prova nytt utifrån vad de kan och mäktar med. Det blir så enkelt för dem då.
Sotis och Vilja är ju kunniga på snögång sen tidigare. Upplevelsen för ryttaren blir så mycket behagligare när hästarna lärt sig spåra, dvs sätta bakbenen i frambenens spår. Det blir så mycket lättare för dem att gå i snön om de gör så precis som det är i all annan ridning. Om vi fortsätter gå stigen och den inte blir trampad av skotrar eller andra djur kommer hästarna att fortsätta sätta hovarna i samma spår och det blir lättgått för dem trots mycket snö. 
Som sagt gäller det att passa på när frän ridning erbjuds. Varje säsong har sin tjusning och i nyårstid brukar den här möjligheten ges, att pulsa i djup och lätt snö. 2014 såg vintern ut så här. Vilja var ganska nyligen inriden och befann sig i samma fas som Gimli gör idag. Nästa år kanske det är Gimlis tur att ha en gästande ryttare på sin rygg när vi ger oss ut på nyårsritt.
2015 låg snön också djup, fast då något tidigare, redan i november kunde vi rida bland snötyngda träd. Det är en härlig upplevelse att rida i en alldeles tyst och kall vinterskog som under eftermiddagarna tappar sin färg och blir svartvit men som på något märkligt sätt förvandlas till blå i kameran.
Därmed önskar jag en god fortsättning på det nya häståret!
Januari
Året började trist. Sotis fick ett våldsamt kolikanfall pga att hon ätit för mycket halm och druckit för lite vatten. Det var precis att hon klarade livhanken. Tapio, uppfödningen som jag var så glad och stolt över fick däremot avlivas efter en spark i hagen. Det var hans ena framknä som trasades sönder.
Februari
Vi lejde bort våra egna hästarna och åkte på minisemester till Röros på forbondemarknad. Det blev en hästfrihelg till Poznan i Polen också i slutet av februari.
Mars
Efter två långsamma månader började aktivitetsnivån här hemma att öka. Stallet fylldes med barn och ungdomar som ville pyssla med hästarna. Slädturer kördes i gnistrande snö och blandades upp med skidåkning för min del och löshoppning för PixEll som ju tränades inför treårsbedömningen.
April
Snön tinade bort så pass att jurtan sattes upp under påskhelgen. Vi red i skogen, gullade med kattungarna och åkte en hel massa skidor.
Maj
Maj bjöd oss på fantastisk ridning på sandrevet runt öarna i Vattudalen. Vi nyttjade den korta säsongen till max. Förutom naturupplevelserna deltog Gimli och Herkules som klapphästar på Granngårdens vårmarknad. Fröjd och Gimli var också med på sin första träning i ridhuset. Vi mjukstartade med en miljöträningskurs. Roligt tyckte både folk och fä.
Juni
Med hjälp av Johanna tog PixEll hem ett gångartsdiplom och fick bedömningen klass 1 i hoppning på treårsbedömningen i Timrå. Fina vitsord kom från domaren som absolut tyckte att vi skulle betäcka om Sally. Himla roligt må jag säga och fin start på vår swb-avel. Därmed skickades både Sally och PixEll för betäckning. Vi valde Sibelius till Sally, precis som ifjol, och Zafferano till PixEll. Det blev en hel del ponnykörning också eftersom Knubben fick vara skolhäst i brukskörning för en intresserad elev. Vi provade på både skogskörning och vagnskörning i olika typer av terräng.
Juli
Betessäsongen var i full gång och vi hade flertalet betesgästande hästar även i år. Tvååriga Ernst kom inflyttande och fick bo med Fröjd och Maks. Vi tvåbeningar passade också på att semestra och valde att spendera några dygn i ett dimmigt Åre. Det blev också några dagsturer till fjälls på hemmaplan. Däremellan bärgades årets höskörd och vi hängde i jurtan med korvgrillning som enda aktivitet.
Augusti
Under sommaren hade Fröjd tränats inför sin sommarpremiering. Han övade på att stå fint och springa snyggt. Duktig och skötsam visade han upp sig på Wången. Vi kom hem med 37 poäng och jag fick diplom för bäst visade häst. Återigen passade jag och Harry på med ledighet. Den här gången åkte vi till Stockholm för en gryningsritt genom city. Det var en riktigt rolig hästupplevelse för oss som bara knatar runt i skogen till vardags.
September
Ernst blev äntligen valack. Han kastrerades hemma på lägdan utan komplikationer. Sommarhästarna åkte hem och beteshagarna plockades ner för säsongen.
Oktober
Både PixEll och Sally konstaterades dräktiga på 90 dygn. Så två föl är att vänta nästa år igen. Roligt! Ernst började utrustningsträna och jag började Kuskutbildningen på Wången.
November
Vi hade ganska många ridgäster, både stora och små. Vi red på tur för att leta adventsgran bland annat. Den första snön kom och jag var på kuskvecka.
December
Sista månaden på året var jag under första veckan på utbildning. Unghästtema och slädkörning stod på schemat. Jag fick bland annat förmånen att lära mig av elitstoet Bossa och hennes avkomma Trossa. Lyxigt värre att ha en sådan läromästare faktiskt! Annars har december bara rullat iväg och det känns som om jag inte gjort nåt särskilt med våra egna hästar alls.
För att summera året så har det hänt en hel del men ändå tycker jag det mesta stått stilla. Hästarna har haft långa viloperioder och det känns varken som det gått framåt eller bakåt. Själv har jag också haft långa viloperioder så 2017 har varit ett mellanår. Höjdpunkten tycker jag var PixElls treårsbedömning. Det blev lön för 4 års möda. Nu ska planer inför 2018 smidas och på något sätt så kommer ni att få ta del av det. Hoppas att ni läsare följer med även 2018.
Med önskan om ett Gott Nytt Hästår!
Julhelgen blev en enda lång hästhelg. Vi satt på hästryggen flera timmar under självaste julafton och gjorde nåt så vanligt som att snöpulsa runt byn innan vi avslutade med en lång galopp så snön sprutade. Hästarna var pigga och glada och vädret fantastiskt fint. Istället för Kalle Anka så blev det ytterligare en byrunda fast med unghästarna. Det är aldrig så stilla och tindrande som kl 15 på julafton. Det är en fröjd att få sitta på hästryggen och titta på alla ljus, marschaller och gnistrande granar, bra miljöträning blev det också. Efter att stallsysslorna avslutade vi dagen med en jättegod ojulig middag och julklappsöppning.
Juldagen satt jag också på hästryggen med sällskap av kusin och gu’barn. Sotis, Herkules och Vilja tog oss genom skogen förbi älg- och rådjursspår och genom snötyngda björkar. Himla härligt när man får huka sig för kvistarna och nacken fylls av snö…. brr. Med rosiga kinder och kalla om tår och fingrar kom vi tillbaks till stallet.
På annandan fick vi fint besök av mina gamla gymnasiekompisar. Gissa vad vi gjorde? Snöpulsa såklart. 5 hästar sadlades upp och ut i snön for vi. Det blev Gimlis premiärtur i så stort sällskap och han fixade det kalasbra. Ännu en häst inriden och som funkar bra i terrängen. Faktiskt så har vi ridit in alla på bilden, förutom Sotis som ju var insutten när hon kom till oss.
Det är så kul att vi hängt ihop så länge och att alla fortfarande håller på med häst och att vi tar oss tiden att träffas. Guld värt! Så nu tänker jag planera för en riktig långritt med detta gäng. Men det får bli till sommaren. Bara så att ni vet. 🙂
Jag har ingen julbrådska alls och längtar efter en stillsam långhelg tillsammans med hästarna. Selkammarns röra har börjat ordnat upp sig och den årliga julduken kom på fikabordet häromkvällen. Mamma har varit här och lagat alla trasiga täcken vilket ju var toppenbra. Jag är inte så bra med symaskinen…
Annars flyter allt på i sin gilla gång som det brukar göra den här tiden på året. Snöskottning, utfodring och mockning känns ta allra mest tid. Däremellan hinner vi ut på snöpulsarsvängar med hästarna. Lite körning blir det också men inte så mycket för jag är så himla trött och seg om kvällarna…Så därför längtar jag möjligheten till dagsljus under julhelgen.
Alltså där ute i skogen så sa jag flera gånger…russen verkar tycka det är roligt att följa med som handhäst. Bilderna i kameran sa nåt annat vill jag påstå. Men dom kämpade på bra småttingarna. Det är ju himla jobbigt att pulsa djupsnö, det vet ju till och med jag. 🙂
Det har varit så himla fina eftermiddagar alldeles innan solen går ner så det är inte klokt. Färgrikt, dimmigt, frostigt och stjärnklart om vart annat. Vid sådana tillfällen önskade jag att jag hade en bättre kamera och att jag kanske kunde redigera men ni får vara glad för det lilla och jag försöker supa in nuet istället.
Tänk vilken tur att jurtan klarade den första vinterstormen. Det enda som behövdes göras var att skotta bort blötsnö från ena halvan av taket vilket Harry gjorde på ett kick. Skönt att den klarar stormar nuförtiden eftersom den inte gjorde det den första hösten.
Nån frågade om jurtan går att hyra och javisst går det bra. Hör av er bara. Välkommen!
Jag erkänner utan omsvep att vi stjäl en liten gran av grannen varje år. Idag var det så dags igen. Dagen var lite grå och mulen men skogen var fin med snöiga träd. Dessutom var det vindstilla och alldeles tyst. Hästarna var trivsamma och gick dit vi styrde.
Lämplig gran skakades fri från snö och höggs ner och surrades fast på Herkules rumpa. Fort gick det och en väldans brunbarrig gran blev det men så är det när man är på tjyvrunda.
Sen bar det hem genom skogen igen. Herkules är sjukt snäll som ställer upp på att vara granbärare varje år. För såklart sticks det ju att ha en gran eller två fastsurrad bakom sadeln men han knatar på kanske något snabbare än vanligt då han väl tar det som drivning när kvisten petar han i sidorna. Jag och Sotis gjorde inte mycken nytta mer än att agera kuttersmycken och dokumentera stöldräden.
Den bästa ryggen och den bästa sadeln på den bästa hästen tar mig ut i becksvarta mörkret om kvällarna. Här och nu följer vi tillsammans pannlampans kägla på både kända och okända stigar. Trots att mörkret skymmer marken tar hon sig fram med långa mjuka steg. Jag märker aldrig av den stora stenen, stocken som korsar stigen eller att den ena hoven sjunker lite mer i mossan. Hon spänner till när isen på en frusen vattenpuss skärvar sig under henne tyngd. Jag hann precis släppa stigbygeln och flytta undan mitt ben när trädstammen strök nära, henne nuddar den inte ens vid men hon hinner snappa åt sig en liten kvist granbarr i förbifarten. Hon är snäll min häst och vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Vi har många timmar tillsammans, hon bärandes på mig. <3
Skitvinter, innan den ens har börjat! Vi behöver snö i hagarna så att hästarna kan gå ordentligt utan att behöva vicka på fötterna över alla frusna ojämnheter. Sally, den stackaren, tycker det är så obehagligt att gå att hon näst intill vägrar röra på sig och det har gjort att hennes ben svullnat ganska ordentligt. Men vi har skött om henne. Lagt på skor med brodd så att hon kanske ska känna sig säkrare på foten och därmed törs röra sig lite mera. Hon har också varit lindad nattetid med back on track. Redan på första dygnet efter våra insatser var hon bättre vilket känns skönt såklart. Vi är väldigt rädda om våra fölston och pysslar om dem varje kväll och därmed upptäcker vi snabbt om något är galet. Så nu väntar vi som sagt bara på att snön ska platta till ojämnheterna.
