
Barbackaridning i en sen augustikväll är inte så tokigt, dessutom fick vi rida två svängar eftersom de fyra storhästarna skulle flyttas. Vi genade över lägdorna där hösträngarna låg i väntan på att bli plastförpackade. Hästarna skulle till den sista beteshagen för i år. Där står gräset meterhögt och utvuxet men dom klarar sig gott en månad till, kanske längre om inga minusgrader slår till. Bilderna ser ljusa ut men klockan var faktiskt en bit efter tio.
Att rida mellan hösträngarna är något särskilt. Doften, färgen och det frasande ljudet när man korsar, trots att det kan se brunt och trist ut motför övrig grönska så är det ju faktiskt vinterfoder som ligger i vår väg. Vill man fungerar mellanrummet mellan strängarna som fina banor som bara bjuder till galopptävling. I år är det inga råttbon heller. En del år får man akta sig då hästarna kan kliva ner sig i djupa bohål.

När vi sent kom gåendes in på gårdsplan efter att ha lämnat av Savanna och Maja så fick man ju känna sig uttittad. På rad och redo för att sova blängde dom på oss när vi passerade hönshuset. Vi störde ju såklart den normala ordningen, jag tror inte att dom ser annat än möjligtvis en rävrumpa som slänger förbi sent om kvällen.
Sov Sött mina rara hönor så ni orkar lägga fina frukostägg till oss. Fast frukostägg förresten, det är nog mera lunchägg då vi sällan kan hämta in något före 11-snåret.