Gimli och Fröjd har äntligen kommit ur sin hage. Ishalkan har släppt sitt grepp om gårdsplanen så att vi törs leda de oskodda fram och tillbaka till hagarna. Båda ynglingarna verkade tycka att det var mysigt att komma in och bli ompysslade och grejade med. Fröjd är fortfarande liten men växer i sakta mak så det är väl som det ska. Det som växer allra mest är taglet. Jag som inte tycker om att borsta så mycket……men det är bara att hugga i med rotviskan.
Hästlivet går sin gilla gång. Det är två mindre att sköta om efter att Tapio avlivades och Pixell fick åka till Johanna för ompyssling och träning. Sotis är pigg och frisk från sin kolik och det är jätteskönt. Jag funderar på att åka på en kurs med Annika Keller i slutet av februari men har inte bokat min plats ännu. Jag ska ju till Röros och titta på forbönderna samma vecka. Men en inspirationsvecka med hästtema är ju alltid roligt.
Varför lägger jag ut en sån här bild tänker du? Jo, för att det är en del av att äga häst och för att allt inte bara är gulligt och roligt jämt även om det för det mesta överväger. Igår blev vi tvungna att avliva Tapio pga en söndertrasad knäled. Mest troligt orsakad av en spark i hagen.
Och ja, det är Tapio som ligger på bilden. Jag står bredvid och håller i hans mamma Sally medan jag tar bilden. Hon fick vara med vid avlivningen inte för att jag vet om det gör någon skillnad men hon har inte letat jättemycket efter honom och hon har varit lugn i sin hage sen vi kom hem. Vi lämnade hans kvar hans kropp på kliniken för att den senare skulle bli upphämtad och körd till destruktion.
Såklart blir man både ledsen och tappar sugen. Vi förlorade mycket pengar, tid, arbete, engagemang och en jättefin häst igår.
Vilken rolig ridtur det blev i lördags. Mina gamla fina gymnasiekompisar från Wången var på besök och naturligtvis tog vi en runda i skogen. Det är himla roligt att vi fortfarande träffas och har kontakten efter så många år och att alla fortfarande rider på ena eller andra sättet. Är man hästbiten så är man.
Det blev en stillsam tur eftersom Sotis ju ska ta det lugnt efter sin kolik tidigare i veckan. Jag är bara glad att jag redan kan sitta på henne. Det gick sakta som tusan och hon var trött men medan de andra fick pulsa ut i djupsnön så höll vi oss på den redan trampade stigen.
Vi var ute en knapp timme och det var fantastiskt fint i skogen. Inne bland träden där snön ligger tung är skenet ständigt gråblått men så närmar man sig en glänta och allt det grå förvandlas till silver av nyårets första solstrålar.
Allt som oftast drömmer man ju om att kunna genomföra de svåraste dressyrövningarna eller att segla över de högsta hindren mot guldmedaljer men faktum är att detta slår allt med hästlängder för min del.
Tack och lov så har vi varit ganska förskonade från att ha sjuka hästar. Kolik är nog det värsta jag varit med om hittills. Jag måste ha haft tur för under alla mina år som hästägare har jag aldrig haft någon häst med kolik som krävt veterinärvård. Andra typer av skador har vi haft men inte detta och måtte det ta ytterligare 25 år innan det återkommer.
I söndags mitt i dan låg Sotis platt i hagen. Det kan hon väl göra emellanåt men det kändes fel i min maggrop och så var det också. Hon var rejält sjuk.
Eftersom vi bor i glesbygd så fanns närmsta veterinär att tillgå i Brunflo. Som tur var kunde hon åka på en gång men det tog ju ändå ett par timmar innan hon var på plats. Under tiden började vi att gå med Sotis. Fram och tillbaka, runt runt på gårdsplanen. Det syntes att hon hade ordentligt ont och hon la sig ner om och om igen. Buken var uppdragen och vi kunde se kramperna komma och gå, hon svettades ordentligt och hade påverkad andning. En häst kan dö av kolik och jag trodde faktiskt att hon skulle göra det innan veterinären skulle hinna fram.
Till slut kom distriktsveterinären och då låg Sotis i sin box. En snabb undersökning och veterinärskan konstaterade att det var förstoppningskolik. Sotis fick smärtstillande och kramplösandeinjektion, vätskedropp i blodet och sondades med vatten och paraffinolja via en slang genom ena näsborren. Mellan behandlingarna fick hon gå runt gårdsplanen. Vi fick frågan om att åka till Strömsholms djursjukhus med henne annars var det till att promenera sig igenom natten om det behövdes. Veterinären kunde därmed inte göra mera och lämnade oss vid åtta på kvällen och natten blev vår att vaka. Att åka till djursjukhus var inte aktuellt för vår del. Sotis skulle inte behöva genomgå en plågsam och stressande resa på många långa timmar i en skakig transport då hon hade nog med att kunna gå och stå där hon befann sig. Hon hade nog ändå. Ibland får man vara beredd på att ta sådana beslut, att tänka går det så går det.
Jag spenderade natten i stallet och hade tagit med mig en bok som förströelse. Jag hann aldrig öppna den utan fick i stället gå och gå med Sotis. Vi gick några meter ibland några minuter innan hon la sig. Jag vet inte hur många gånger hon vek ihop benen i steget och la sig. Till slut tog jag ut en stol att sitta på för hon var nöjd och lugn bara av att stå vid stalldörren eller nere vid hagen med de andra mellan anfallen. Jag ringde veterinären mitt i natten nån gång och sa att nu dör hon…men det gjorde hon inte, tack och lov. Enligt min gåapp på mobilen så gick vi dryga 7 km mellan midnatt och 04.00. Vi har en väl trampad gårdsplan nu.
Måndagmorgon kom bästa Anna-Karin Eng ut och med hennes hjälp och höga servicenivå är Sotis på benen igen. Det tog 1,5 dygn med flera långa besök av henne, regelbundet dropp totalt 30 liter, 2 omgångar paraffinolja och vatten med sond, d-vitaminspruta och regelbunden kontroll av hjärta, tarmljud, temp, slemhinnor samt rektalundersökningar för att känna hur förstoppningen tedde sig. Och ytterligare en natts vak och promenerande för mig. Digert arbete vill jag lova men nu är hästen symptomfri och hon börjar vara sitt vanliga glupska jag. En tids rehabilitering, eller vad det nu kan kallas, återstår. Jag är så glad att det gick bra den här gången och jag hoppas också att det är den sista gången jag får uppleva kolik på någon av våra hästar.
Jag är väldigt glad att hon klarade sig igenom den här pärsen och jag är glad över att det finns duktiga fältveterinärer som kan lösa svåra saker utan en kliniks alla finesser. Sotis och jag har varit igenom så många äventyr tillsammans och detta var det värsta och sämsta så långt.
Varför blev hon sjuk då? Orsakerna är flera men ibland är inte halm det bästa fodermedlet om man har en glupsk häst som dessutom inte har druckit nog med vatten under köldknäppen som blev, för det var halm förstoppningen bestod av. Att jag sen inte motionerade henne som vanligt under dessa dagar är också en bidragande orsak.
Vi rivstartade en grå 1 januari 2016 med pulkaåkning och grillkorv i Pessegårdsbacken. Det gav nog ton till resten av året för jag har frilufsat en hel del. Följ med i min årskrönika så får du se. Den är lång så koka kaffet först.
Vi startade upp inkörningsträffar för den som ville vara med. Det slutade med att det var mer folk än fä som behövde köras in så bara två av våra hästar med för inkörningens skull. Vilja kom till att dra skaklar och stod i vagn ett par gånger. Gimli var lite vild och omogen så för hans del slutade det med att inkörningen fick vänta och han kastrerades istället. Russen ställde upp som övningshästar för den som ville prova på körning.
FEBRUARI
Jag åkte på bussresa till den 163 marknaden i Röros. Helt fantastiskt mysigt och fint på alla vis. Det får bli ett mål för mig och Fröjd om 10 år sisådär, att köra forbondesläde till Röros.
Bobåkning bakom snälle Herkules var ju hur kul som helst. Det blev en hel del vurpor innan tekniken satt för hela ekipaget.
MARS
I mars hängde jag med en massa skönt kvinnfolk. Skidåkning blev det en hel del av.
Jag och Susanne tog semester en vanlig kontorsdag och genomförde ett skidäventyr längs Vattudalen. Vi åkte från Edsviken till Näsviken. Superhärlig dag som jag kommer att komma ihåg länge.
Med den här bruttan hängde jag på Roningstjärn och pimplade fisk och grillade korv. Det var några fler med också men dom fastnade inte på bild.
Hemma på mammas gata så delades fikabordet med lillOlle efter en tur med sparken på sjön. Sa jag att vi grillade korv och kokade kaffe?
Såklart red jag en del också. Men det gör jag ju varje månad.
APRIL
Lilla Oskar Fröjd kom hem. Jag köpte honom redan i januari men han var leveransklar först nu. En fin liten bruksnordishingst e. Opus blev min och ytterligare en dröm gick i uppfyllelse.
Ior och jag vandrade många timmar på Vattudalen i den första värmande vårsolen. Vi följde isen mot Muråsen och stannade nästan varenda gång vid lapptallarna och vilade. Såklart var fikasäcken med.
Fågelspaning vid Lillsjön både i och brevid fågeltornet roade oss. Sa jag att vi grillade korv och kokade kaffe också.
MAJ
Sandrevet i Russfjärden! Tänk så många fina ridtimmar vi fick där innan vårfloden fyllde sjön och revet försvann under vattenytan. Det gäller att passa på de få dagar det går att rida på sjöbotten.
Ridturerna runt Grönön hör till topp 10 av de bästa ridturerna under 2016.
Det gäller att passa på att vila när tillfälle ges. Några timmar i sadeln, något i magen och jag behöver inte så mycket mera. Friluftsliv på bästa tänkbara sätt.
Vi vilade oss igenom maj på alla tänkbara sätt utom en helg då vi deltog på Granngårdens vårmarknad. Herkules och Vilja följde oss dit och fick vara modeller för skoning av häst.
JUNI
En välskapt hingstunge e. Sibelius 1315 såg ljuset i början av juni. Efter många namnlösa veckor fick han till slut heta Tapio. Namnet kommer från finska National eposet Kalevala och är namnet på skogens kung. Fint va?
Alla hästar gick på sommarbete och några sommargästande beteshästar anlände. Totalt var det 17 hästar hos oss över sommaren. Det var fullt hus kan man säga.
Det blev några utflykter tillsammans med Susanne igen. Vi hann både upp på Munsfjällets topp och en sväng till Skuleskogens nationalpark samt Rotsidans naturreservat. Ljuvlig utsikt och trötta ben blev resultatet av våra vandringar.
Under midsommarhelgen åkte jag och mamma i en lövad roddbåt nerför Ströms Vattudal. Vi läste dikter av Beppe Wolgers, lyssnade på lommen, förfärades över fiskodlingen och träffade snälla och hjälpsamma människor längs vägen. Tur det!
JULI
I juli red vi mycket i sommarskogen. PixEll började sin skolning till ridhäst och vi gjorde flera löshoppningspass i ridhuset med henne under min semestermånad.
Tältningen i Stekenjokk uteblev då stormen hastigt kom över oss så vi styrde kosan hemåt igen.
AUGUSTI
Vi njöt av långa ridutflykter där packväskorna var ordentligt fyllda även i augusti. Sotis och Herkules var våra kamrater på färden. Sa jag att vi grillade korv och kokade kaffe?
Innan den sista sommarmånaden var över besökte vi Myhrbodarnas fäbodvall. Vi började också med sadeltämjning av PixEll och Gimli.
Fröjd åkte på sommarpremiering på Wången och vi kom därifrån med ett fint omdöme.
SEPTEMBER
Dessa gullungar var på ridlägerstimme och hade kul tillsammans med russen.
Jag hade fina vandringsdagar i Årefjällen vid ett par olika tillfällen. Det gäller att ta vara på allt det fina och lättillgängliga vi har i vårt närområde.
OKTOBER
Oktober var den månad då all ledig tid spenderades hemmavid. Hästarna gick fortfarande i sommarhagen och betessäsongen kändes rekordlång. Unghästarna gick med som handhästar på uteritterna och vi började ställa lite inför den kommande vintern.
NOVEMBER
Julia och Kajsa, våra medryttare, har ridit både russ och storhästar i ur och skur hela sommaren och fortsatte oförtrutet trots att snön och mörkret kom. Dagen innan snön kom blev ridplanen så gott som klar. Staket och topplager blir klart till våren.
Jag gjorde något som fick Harry att bli grön av avund. Jag spenderade två veckor i verkstaden hos Knut Karlsson Oldtimer sadelmakeri, och fick hjälp att sy mig en egen trailsadel modell pony express.
Yra och Knubben fick bana väg på ridplanen när snön föll i drivor. Annars red vi i snötyngd skog och åkte den första turen på skidor.
DECEMBER
En ny hobby (för vi har ju så få) kom till då Harry åkte på träningsläger i beridet bågskytte. En måltavla modell större placerades på ridplanen och skytteträning tog vid.
Tangen Maks och Johan flyttade in i stallet. Maks äger vi bara en liten del i och meningen är att han ska tävla trav så småningom. Dessutom passar min sadel på honom.
Julen kom och mellandagarna spenderades i ridhuset med löshoppningsträning för PixEll. Hushållet utökades med två nya hundar, en foxterrier och en foxhound hämtdes hem i mitten av december. Så förutom hästliv är det ett jädra hundliv också. Hur som helst är ett makalöst 2016 till ända och jag hoppas på att kommande år blir lika innehållsrikt som det gångna.
Nyårsafton är här och jag vill med en bild på Fröjd önska alla och en var ett riktigt Gott Nytt År!
Hon var lite trött idag unga fröken PixEll eller så är det så här hon borde vara för hon gjorde det hon skulle utan större krusiduller. En vält hörnstolpe blev det för hon råkade kliva på den. Det är ett pass kvar att hoppa innan hon får vila från det några veckor igen.
Det var ju fler med på löshoppningen och Aragon, Millas ponny, hoppar ju som en kanon. Han tycker verkligen det är roligt. Så ni får en filmsnutt på han med. Sen fastnade inte fler i kameran. Veronicas Danne som löshoppade för första gången tyckte att det var tokroligt och Johannas Cornelis är ju rutinerad så han bara susade över hindren.
Tack för en rolig dag alla som var där och alla som hjälpte till! Ingen nämnd och ingen glömd <3
Den som varit uppmärksam har kanske redan förstått att det kommit en ny häst till gården. Det brukar ju vara så i juletid av någon anledning. Den här gången rår vi (läs Harry) bara om ett baklår. Det tar sig som mordbrännaren sa. Johan är den som har ansvaret för Maks träning och tävling. Det känns fint tycker jag.
En finfin häst är det iallfall och han ska tävla i trav. Jag kan absolut ingenting om trav så jag tycker bara att han är fin än så länge. Klok och snäll är han också och det är för mig gott nog,
Han är inte så stor lillkillen och tur är väl det för min sadel sitter som en smäck på honom och jag i den. Jag har haft äran att jobba lite med honom några gånger och han är så vänlig och samarbetsvillig. Under vårt tredje pass tillsammans fick jag möjligheten att rida ut på honom. Han fick lite brått och tyckte att det var lite jobbigt att ta sig fram i skogen och snön så när de andra två skulle på galoppsvängen vände vi hemåt. Det är ju väsensskild träning att ha en klump på ryggen och gå i djupsnö istället för att dra en vagn på en bana. Hur som helst ser jag en fin blivande trailhäst i honom medan andra ser en fin travhäst. Tänk så olika det kan vara beroende på vilken ingångspunkt man har. Travhäst ska han få vara en tid framöver och det vore väl trevligt om han drog in till brödfödan motför de andra slöfockarna som går och gottar sig i hagen.
Han är inte helt olik Sotis och Herkules med sin svarta hårrem och vita tecken i pannan så han passar bra in i flocken.
En ridgäst var med på dagens ridtur och som vanligt fick Sotis ställa upp. Det verkade som att ridturen gick hem och hon for härifrån med ett leende på läpparna och det är viktigast.
Det blir inte alltid som man tänker sig med unghästarna. PixEll kom igång fint i höstas och mitt mål att hon skulle vara galopperad på uppsutten till julafton kändes rimligt. Vad hände då? Hösten började fint och hon både tömkördes och vi satt på henne utan problem sen blev jag sjuk och behövde äta penicillin i flera veckor. Jag blev frisk och då anlände unghästvirus till stallet och PixEll blev sjukast av alla ynglingarna så hon ställdes av. Det tog flera veckor innan hon kändes ’fit for fight’ igen. Hon sattes igång och jag han skritta uppsuttet ett par gånger. Vi hann till och med att trava en långsida bakom arselet på Herkules innan ishalkan kom. Två veckor har nu gått igen och häromdagen var det så pass bra underlag att jag tänkte att nu börjar vi igen. Detta eftersom jag fortfarande trodde att jag skulle nå det uppsuttna galoppmålet och för att hon behövde jogga igång lite inför de löshoppningspass vi har bokat in i mellandagarna. Vad skådar då mitt norra öga……PixEll går in lös från hagen och går för det mesta bara in i sin box men just den här kvällen ställde hon upp sig på gången och det visade sig att hon hade ett framknä som en fotboll och därmed gick ridplanerna i stöpet igen. Jag tror att hon har halkat i hagen och såklart landat på sitt knä. Det finns inga sår, hon är inte halt men knät är dubbelt så stort motför det andra. Såklart så är galoppmålet ur sikte antagligen löshoppningen också. Så himla lejsamt det är.
Fröjd vår lilla Juvel går det inte mycket bättre med. Hemkommen efter betet hade han ju en trampskada som behövde veterinärvård. Det redde ju ut sig på en dryg vecka och vi kom iväg till Wången och premieringen med honom. Eftersom han kändes lite tunn efter betet så fick han några veckor att äta upp sig på. Tömkörningen började och han var superduktigt. Så blev han halt. Behandling av hålväggar och inpackningar på framhovarna behövdes. Jag blev sjuk och vintern kom Vi tömkörde några gånger till och han liksom de andra blev förkyld av unghästviruset och fick därmed gå och skrota i hagen. Glad i hågen tog jag in honom för ett körpass idag. Det första på länge. Men tror ni inte på tusan att han har fått en sparkskada i hagen så att det ena bakbenet är tjockt och sårömt. Jag tömkörde honom i en kvart ändå och han var jätteduktig trots att det var så länge sen han gjorde nåt. Alltid ska det ju vara någe.
Den som däremot går som en klocka är Gimli. Han blev också sjuk men en fick en mild släng av viruset och blev inte så klen så hans träning gick framåt. Harry rider honom självständigt på ridplanen i skritt och trav nu. Roligt!
Beridet bågskytte stod på agendan för Knubben idag. Han är dösnäll och vill vara till lags på alla sätt och vis men det gör honom också känslig och ibland lite för kvick i att gissa vad som förväntas av honom. Innan de yngre fick sätta sig på honom med pilbåge så red Harry honom tre varv runt målbalen. Han kan ju både hantera pilbåge och häst samtidigt vilket ju var utmärkt eftersom Knubben tyckte detta var en mystiskt sport vi introducerade för honom.
Knubben fann sig snabbt i situationen och Ano kunde prova.
Det gick galant både stillastående och i fart. Knubben var inte riktigt säker på om pilbåge på ryggen betydde att han skulle flytta rumpan inåt eller utåt men till slut så fattade han att det inte var ett kommando och därmed satt alla pilar i bullseye för skytten.
Man ska ju inte ropa hej förrns man är över bäcken men i kväll kändes det faktiskt som om jag satt på en ridhäst. Tänk att den där pluttiga fölungen här ovan har blivit så stor. Under ridpasset var PixEll nöjd och tillfreds med styrningen och följde så fint. Hon var med mig hela tiden istället för att vara uppmärksam på allt runt omkring sig. Det är så roligt när man känner att de är med på noterna. Som grädde på moset travade vi ungefär två kort sidor lugnt och fint och avslutade med att skritta ut från ridplanen och en bit uppöver vägen. Det blev vår första uteritt kan man väl kalla det. Vilken luciakväll! Och vilken häst jag har!
Försiktigt öppnade jag dörren till stallet och tände taklampan. Savanna tittade fram över boxväggen och sa med ett uns irritation i rösten – jag passar inte i rött.
Luciakronan som kvällen innan hängts på en av krokarna vid selkammarsdörren var borta. -Yra såklart, sa Savanna och slokade med öronen. -Igen, sa jag frågande. -Japp, som alla andra år sa Savanna och mumlade åter att hon inte passade i rött. Lite synd tyckte jag allt om henne för det är nog minst tredje året i rad hon fått nöja sig med att vara tärna på självaste luciadagen. -Nästa år Savanna, då är det nog din tur sa jag tröstande och klappade henne på halsen.
Likt alla andra år tänkte jag för mig själv och drog mig till minnes en luciamorgon för några år sedan. På den tiden visste jag faktiskt inte om allt som ett ponnypar kan hitta på men nu vet jag bättre. Med andra ord så blev jag inte så förvånad över att de återigen gett sig ut på luciatågande helt på egen hand. Men vill du veta hur det var det året kan du läsa det HÄR.
Jag lämnade Savanna till sitt grubblande och bestämde mig bara för att vänta in luciaföljets återkomst. De slängde in genom stalldörren vid sjutiden. Yras luciakrona hängde på trekvart över ena örat och minst ett ljus hade slocknat. Trots att lucianatten ger djur möjlighet att tala så avslöjade dom ingenting. Inte vet jag var de varit men om du hört någon sjunga…itrav, itrav, itravlalalalaa..,hejsan hoppsan låt oss lustiga vara, en gång juuul om året bara, sjung faderadelullanlej….då var det säkert vårt ponnytåg du hörde.
När man bor bland fyrfotingar får man vara beredd på det mesta i juletid. Till exempel tågade Oskar Fröjd in på stallgången och berättade med sin målbrottsstämma att han tänker vikariera för Rudolf på självaste julafton. Jag kunde inte göra annat än att berömma honom för arbetsviljan och påminna honom att han inte är inkörd än. Fröjd ruskade lite på huvudet så att hornen pekade snett ut åt varsitt håll och sa att det minsann var bättre att jobba som släddragare än att behöva ha en dumstrut på huvudet som vissa andra i stallet.
Knubben sa ingenting utan tittade bara lite under luggen, men jag vet att han gillar sin stjärnstrut för han väljer den varje år. Dessutom gillar han inte tungt arbete så att dra en släde runt ’halvehele jorla är inte hans grej’ som han brukar muttra. Hellre hänger han då med Yra och håller styr på hennes framfart under självaste lucianatten. För ni vet väl det att den 13 december är en natt då många övernaturliga makter är i rörelse bland annat så brukar djuren tala under lucianatten. Våra hästar brukar ju prata lite mera än så men alldeles särskilt talföra brukar de bli i luciatid.
Dompdomp, hördes i mörkret och fram kom Savanna. Hon harklade sig, svängde lite på svansen och började; Det är elva nätter före jul, då mörkret som tätast står, då vandrar Sankta Lucia omkring, med en krona av ljus om sitt hår.
-Så fint, sa jag, men det är ju inte lucia idag. Du är en dag tidig tillade jag. Hon tittade lite förläget på mig och sa att hon bara övade. Så sa hon, att ifjol fick hon ju bara vara tärna och hon ville så väldans gärna prova ljuskronan. För jag passar inte i rött, så sa hon. Ibland är det inte lätt att hänga med i hästsnacket ska ni veta så jag bara hummade med och höll till att ljuskronan passade henne utmärkt. Medan jag tänkte på det hon sagt så fortsatte hon med vän stämma; Se jag önskar er lycka och glädje stor, och all helgens ljusa frid, och jag bådar den sol som för världen uppgår, den signade juletid.
Hon är lite gullig när hon läser vers vår kära Savanna för hon läspar lite på S. Om du läser högt för dig själv och sticker ut din tunga på alla S så vet du hur hon låter.
-Du kommer att bli den finaste lucian torpe har skådat sa jag medan jag vred lamporna ur kronan medan jag hjälpte henne av med den. Det gick att se rodnaden som hastigt for över hennes mule. Tror du, sa Savanna och sänkte blicken innan hon traskade ut i hagen igen.
Kvällens chock för unga fröken blev rundbalen som fått en ny uppgift på ridplanen. Om ni har sett filmen Bambi på hal is så vet ni hur PixEll såg ut när hon såg den. Alla ben åt varsitt håll och något osmidigt fick hon ihop dem igen när hon insåg att den inte tänkte attackera. Hon var inte alls beredd på att ett monster skulle stå där hon skulle göra sina vanliga övningar. Dessutom luktade den ganska starkt av sprayfärgen. Det tog bara en liten stund och lite högljutt frustande innan hon satte mulen på den och allt var frid och fröjd.
Vad ska ni ha en rödmålad rundbal till då kanske ni undrar? Skjuta pil på såklart är svaret. Den funkar rätt bra för att hålla longeringsvolten rund och jämn med.
Bilden på Harry och Herkules är tagen på kursen i beridet bågskytte på Wången som var i helgen.
Sist men inte minst så kom det ett paket på posten idag. Så himla spännande det var att öppna. I det fanns ett jättefint blingbling pannband till PixEll från bästa Bella. Hon blev så himla fin. Se bara 🙂
Jojo, jag har åkt av. Så kan det gå när ynglingen ser nåt spännande i fjärran och kommunikationen mellan oss inte riktigt funkar fullt ut än. Vi blev hyfsat brydd båda två. Jag landade mjukt och kunde sitta upp igen och fortsätta rida utan några fler missöden. Hon verkar iallafall tycka att det är roligt att bli riden och jag tycker det är tokroligt att sitta på henne. För mycket mer än så är det inte än.
Julia och Kajsa har varit här och tränat tandemridning på russen. Det gick jättebra och dom var superduktiga hela gänget. Det är såklart ganska svårt då det blir en massa att hålla reda på både för hästar och ryttare. Uppvisning blir det till våren då vi ska ha invigning av ridplanen.
Harry och Herkules har varit på Wången och tränat beridet bågskytte helgen. Det är en sport som Harry numera är representant för i vårt närområde. Jag gissar att inom en snar framtid så finns det en bågskyttebana hos oss. Hör av dig om du är intresserad och vill prova på.
Snart är det dags för årets julgransknyckartur också. Särskilt anonyma julgransstjälare blir vi ju inte eftersom vi lämnar ganska feta spår efter oss. Tur vi har snälla och ovetande grannar. 😉
Det är nåt särskilt med Knubben. Nästan alla som kommer i kontakt med honom bara älskar han. Han har varit avställd ett tag för att han har haft ont i ett framben. Nu är det bra så han fick ta snösvängen idag.
Han blev så glad när jag valde honom av alla som var i hagen. Han stod blickstilla under hela selningen och förspänningen sen går han i sakta mak varv efter varv runt ridplanen. Vi har ingen bra snöplog så han fick bana väg med en lastpall bakom sig. Det blir ju inte direkt skottat men Knubben tycker ju att han gör nytta iallafall.
Småkillarna i hagen brevid stod ett tag uppradade längs staketet och följde oss noga. Hoppas dom lärde sig nåt! För åtminstone två av dom tre ska ju köras in för att göra någon nytta på gården och till dom finns det en stoooor snöplog och inte en fjantig liten lastpall. Don efter häst liksom.
Yra kom och stoppade huvudet i grimman när Knubben återlämnades till hagen så hon fick också komma ut en sväng. Hon är lite mer ambitiös än Knubben och är allt som oftast ganska ivirg till en början vilket gör att hon provar lite olika dragtekniker innan hon lägger sig rätt i selen. Det brukar dock släppa efter en stunds körning när hon börjar slappna av. Just av den anledningen så drar hon jämnare än Knubben för hon har mycket bättre framåtbjudning. Det är så himla roligt att ha så fina och duktiga ponnysar. Lite extra roligt är det ju såklart eftersom vi både fött upp dom och kört in dom.
Bloggen börjar ha några år på nacken och det medför ju att en del inlägg blir snarlika. Om den här typen av vinterritt finns säkerligen flera olika varianter med bilder av ungefär lika motiv. Men vet ni det är för att det är så himla häftigt och härligt att rida i skogen. Dessutom blir inläggen lik varandra för att vi gör ju ungefär samma sak varje dag på samma hästar. I min värld är det också häftigt och härligt att hitta vardagslyckan i det som återkommer. För vet ni, jag gillar mina stalldagar med hästar och skogsridning så därför handlar ju hela bloggen om det och inte så mycket annat.
Kajsa brukar för det mesta rida nån av russen men idag fick hon en större att rida. Jag red Vilja. Ut i skogen for vi. Granskogen var tung av snö och trots att vi red ungefär samma väg som igår så märktes det inte. Vi stötte nog i nya kvistar för jag hade mer snö i nacken idag än igår.
Det syns ju inte att vi gick samma stig igår, eller hur? Vilja tyckte att det var lite jobbigt till en början. Snön når ju en bit upp på benen ibland men annars är det drygt hovdjupt. I Olssons backe släppte vi på i galopp så snön bara sprutade om oss och då var hon minsann inte trött. Det är så himla häftig att sitta på min egen uppfödda häst och veta att hon är resultatet av alla mina val. Hon blev vad jag hoppades på. En ypperlig lite nordis. Det är så himla roligt!
Turen avslutades med en skrittrunda genom byn så att hästarna fick flåsa av sig medan vi tittade på novembersolen som skickade ut ett magiskt ljus över Tullsåsskogen och Vattudalen. Kommer man bara upp på hästryggen så blir en snötyngd skog lätt att ta sig igenom och man får ett annat perspektiv på den utsikt som bjuds från bygatan än vad man hade tidigare. Allt blir så mycket bättre till häst! 🙂
Det här härliga gänget har jag delat förmiddagen med. Det blev den första snöpulsarsvängen för i år. Jobbigt för hästarna men himla rolig ridning.
Snön hängde tung från grenarna och den som föll gled längs hjälmen för att sluta innanför kragen och rinna i en långsam il neröver ryggen. Hua!
Efter att ha trampat den vanliga ridstigen avslutade vi med en galopp i Olssons backe. Trötta hästar och nöjda tjejer äntrade stallplan nån timme senare. Tänk att det ska vara så himla roligt att rida i skogen!
Ett par hundra meter hemifrån satt vi av, lossade sadelgjorden och gick sista biten. Det känns bra att kliva av så att hästarna får varva ner ordentligt och för egen skull så att man blir varm om tårna igen. Trots att man rider så blir det rätt kallt till slut eftersom man sitter stilla och får trädtopparnas snö i knät så fort man snuddar en kvist.
Yra ser ut som en kanonkula och hon verkar vara en sådan att rida också. Som det lät på Kajsa bjöd hon friskt hela långa galoppbacken. Hennes magomfång består till viss del av födointaget under nattens äventyr då hela hästgänget bröt sig ur sin hage och åt upp en halv rundbal i ett nafs. Så kan det vara att ha häst.
Mor och doter följde med mig på en skogstur idag. Det var bitande kallt men så himla fint med alla frostnupna träd och spindeltrådar som hängde överallt.
och
Kajsa fick lov att sitta av och dra efter sadelgjorden då Yra visst drog in magen så att allt satt löst. Yra har fått så mycket vinterpäls och mer brukar det bli innan det är över igen.
Det blev en ganska lång skogsrunda så jag frös ordentligt innan vi var hemma igen. Hästar och ryttare var duktiga och det är roligt att ha sällskap i skogen.
Vi fick bli våra egna stigfinnare och några av oss letade sig riktigt långt in bland träden. Det var nästan så att de inte kom ut ur skogen igen.
Med frusna fingrar och tår men flera skratt senare klev vi in i stallet igen. Hästarna fick mineraler och leddes till hagen igen medan Harry monterade lampor på ridplanen så att våra mörka kvällar ska lysas upp. Det blir så himla bra så ni anar inte!
En annan kille som imponerar är Fröjden. Han är så vänlig och gullig till sättet. Nog för att han bara är lillkille än och kanske inte riktigt begripit allt så är det bara en ynka liten frusen eltråd mellan honom och Vilja när jag tar bilden på honom. Han bara hummar lite mjukt och tittar snällt på oss utan att vara det minsta lilla påflugen. Det är skönt att han är en lättsam hingst än så länge. Vi får se hur han är framemot våren men jag hoppas att han håller i det godmodiga sätt han har.
Vi har äntligen en ridplan som går att använda och jag tror knappt att det är sant. Topplager och staket saknas men det måste vänta till våren. Jag och Sotis invigde den idag med ett pass i den akademiska ridningens anda. Himlars vilken skillnad det kommer att kunna bli på träningen nu motför gårdsplansövningarna vi pysslat med hitentills. Tänk att kunna vara på en upplyst plan under vinterkvällarna och tänk att lite grus kan göra en så glad!
Jag älskart. Att vara ute. I alla möjliga väder. Ibland är det gruvsamt att gå ut för det är kallt, regnigt, blåsigt, varmt…..men sen vill jag aldrig gå in eller åka hem.
Jag älskart. Att gå uppåt. Att gå neråt. Känna vinden i håret. Se jordens rundning. Känna värmen i kroppen. Inse hur liten jag är i det stora hela.
Jag älskart. Känna pulsen slå. Att frysa. Att svettas. Att låta tanken komma och gå. Att upprepa steg efter steg.
Jag älskart. Att gå ensam eller i sällskap, båda är bra och ger olika upplevelser. Att smaka av andras fika och se det hunden ser. Ior har varit ett bra sällskap på många turer. Glad och pigg har hon upptäckt både älgar, fåglar och andra vandrare långt innan mig.
Jag älskart. Att ha möjligheten. Att nyttja den. Att ta tillfället. Att uppskatta det. Att vara frisk. Att ha en stark kropp. Att kunna görat.
