Den bästa ryggen och den bästa sadeln på den bästa hästen tar mig ut i becksvarta mörkret om kvällarna. Här och nu följer vi tillsammans pannlampans kägla på både kända och okända stigar. Trots att mörkret skymmer marken tar hon sig fram med långa mjuka steg. Jag märker aldrig av den stora stenen, stocken som korsar stigen eller att den ena hoven sjunker lite mer i mossan. Hon spänner till när isen på en frusen vattenpuss skärvar sig under henne tyngd. Jag hann precis släppa stigbygeln och flytta undan mitt ben när trädstammen strök nära, henne nuddar den inte ens vid men hon hinner snappa åt sig en liten kvist granbarr i förbifarten. Hon är snäll min häst och vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Vi har många timmar tillsammans, hon bärandes på mig. <3
Vilken fin vän du har : )