Vädret var toppen och knappt ett blodsugande kryp i närheten så vi begav oss till skogs. En extra ryttare var med och hon fick sitta på Sotis trygga rygg.
Bland höga tallar, vindfällor och blåbärsris är skogsridningen som bäst. Det gäller bara att se upp med knäna åtminstone om man som jag satt på en yster Vilja som genade väldigt runt stammarna.
Att rida genom lövkorridoren tycker jag är roligt. Nu blev ju inte bilden särskilt bra men det växer al i mängder längs en sträcka på vår ridväg och den bildar en låg smal korridor där slyn böjer sig runt om en och man får djungelkänsla. Turen avslutades med en lång travsträcka genom skogen för att sen avslutas med en kort lägdgalopp.
Vår blyga lillkille har fått ett namn och heter numera Tapio efter att jag bett om namnförslag på fejjan.