äventyr

Lite besviken är jag allt men jag har kommit till insikt om att det inte blir någon långritt i år. Åtminstone inget som liknar den från förra året. För det var alldeles fantastiskt makalöst! Anledningen till årets beslut är flera men främst så är det tidsbrist och otränade hästar som gör att vi avstår. Jag får nöja mig med några fjällturer på egna ben vilket är gott nog. Det väntar en veckas vandring i Ammarnäs och några dagsturer i slutet av sommaren. Det får bli årets fjälläventyr för min del och jag ser fram emot det också.

Sista dagen på fjolårets långritt ser ni ovan. Det var sjukt varmt och hästarna drack vatten i varenda göl som fanns. Inför sommarens tur hoppas jag på något svalare väder både för min skull och för hästarnas skull, det blir lite enklare då. Inte vill jag ha regn hela veckan heller, det vore absolut värsta tänkbara. Men lite svalt och torrt väder vore önskvärt. Jag har hört nånstans att allt man önskar skall man få men det är inte säkert att det kommer som man tänkt sig. Vi får väl se.

 

 

 

Årets äventyr börjar ta sin form. Än är allt löst och oklart gällande vägval men vi vet vilket område vi tänker rida i. Upp på ett fjäll blir det iallafall. Det är spännande och många funderingar hit och dit innan allt är klappat och klart. Vi tror att det blir en 5-7 dagars ritt vilket ju är halva tiden mot förra året. Det känns lagomt för att hinna trycka in lite andra semesteraktiviteter också. I år kommer vi däremot att rida några fler helgturer bara för att det är roligt. Dels här hemma i skogen och ett par svängar då vi åker iväg med finkan. Sällskap kommer det att vara med på några ritter och några gör vi på tu man hand. Det kan inte bli barmark fort nog känns det som. I och för sig behövs det inte vara helt snöfritt men som det är nu är det tungt att gå för hästarna och jag kommer att frysa om vi ska sova ute för jag har inte någon bra vintersovsäck. Första övernattningsturen ifjol gjorde vi sista helgen i maj och jag frös som en hund hela natten. Det ska inte vara en plåga att ta sig upp i sadeln efter en tältnatt för att man är stel som en pinne av köld då blir det inte kul. Jag längtar till årets äventyrsritter!

Det råder storm idag och jag har kojdag. Ibland tittar jag ut genom köksfönstret och funderar på om hästarna klarar sig bra. Varje gång ser jag dem stå tätt tillsammans med rumporna mot vinden och tuggar hö så jag antar att de har det okej ändå. Jag roar mig med att surfa runt och kolla priser på ridturer i vårt avlånga land. Man kan lugnt säga att det varierar både i innehåll och pris. Allt från en tusenlapp för ett par timmar till den absolut dyraste jag hittade för över 38 000 för en vecka. Hästar har jag, laga mat kan jag, ridvägar finns det, rövarhistorier kan jag och gillar folk gör jag. Behövs det mer för att kunna ta betalt? Funderar på att ge mig in i branschen faktiskt. Men nog om det för den här gången.

Denna morgon kändes passande för att börja den ”seriösa” planeringen av årets långritt. Det är ju inte lika mycket att fixa utrustningsmässigt i år. Allt är ju klart. En riktig funderare ska jag dock ta över färdkosten. Det finns en del att förbättra sen ifjol. Turen har samma tema som ifjol som var att rida hemifrån vår gård till fjälls. Ridning och hästar är inte bara ett transportmedel för att ta sig ut i skog och mark för oss utan är kanske den största delen av naturupplevelsen så det gäller att ha koll på läget.

Det gäller att ha koll på allemansrätten och även kolla med tex länsstyrelsen om man tänker ge sig in i olika typer av skyddsområden. Inte störa och förstöra är ju det som gäller som grundbult även för ryttare. Så därför har jag skickat lite mejl kors och tvärs för att be om tips på vägar och leder som kan vara lämpliga. Vi får väl se om det trillar in några svar under nästa vecka. Bara vi är lite klarare över sträckningen och om det är möjligt att genomföra så ska ni få besked. Faktiskt känns det mesta möjligt efter fjolårets tur. Jag tror inte att det blir lika många dagar den här gången men runt en vecka blir det nog. Jag tycker det känns fjuttigt med mindre och det tar några dagar att komma in i lunken.

Värsta tiden på året är det just nu och ett tag framöver. Varför kan det inte bara bli kallt och snö på en gång? Istället ska det slaska , gegga och vara så mörkt att inte ens värsting pannlampan räcker till. Nya bilder hit blir det ju inte tal om då jag inte är hemma i dagsljus men kanske kan det bli nåt i helgen? Däremot går det ju att drömma sig bort mellan varven.

Dagens inläggsbild är från äventyret vi gjorde i somras. Nånstans på toppen av Orrnäsfjäll precis när åskan börjar rulla in är bilden tagen. Vi hade tagit några minuters vila och delade på en påse oliver med hästarna. Vi var svettiga och trötta och det kändes vara evighetslångt till Storjola. Tankarna går såklart mot sommaren 2015 och vad vi ska hitta på då. Inte är det enkelt kan jag säga och det blir svårt att toppa den ritt vi gjorde. Fast jag tror att det lutar mot lågland och skog med utgångspunkt hemifrån. Vi kommer att vara friare tidsmässigt eftersom inga fölungar väntas nästa år. Det kan bli så att vi rider tidigare, kanske redan efter midsommar om det vill sig väl. Förra året började vi planeringen den här tiden men då hade vi så mycket mer att ordna med eftersom vi inte hade all utrustning och inte riktigt visste vad vi kunde förvänta oss. I år är det ju bara att tuta och köra för vi har ju allt som behövs och hästar som är inövade att stå på lina redan. Kanske väljer vi  andra hästar att rida på eller kanske tar vi med oss flera, vem vet, det är långt till sommaren än.

Så börjar drömmandet igen. Om nästa äventyr. Skog eller fjäll? Övernattningar? Hur blir vädret? Hur många ska med? Det är mycket att tänka på och långt till sommaren. Innan dess hinner vi rida dagslångt eller kvällskort många gånger.

Efter att ha badat vid båtlänningen i Fiskåvattnet hela dagen och bjudit några paddlande tyska turister på kokkaffe samt studerat blodiglar eller om det var hästiglar i strandkanten red vi landsvägen upp till leden som skulle ta oss till Hovde. En björnrusa låg på vägen och jag började sjunga  visor. Sotis gillade mitt nynnande och jag upptäckte rätt snabbt att hon föll in i den takt jag höll på mitt trallande. Vi hittade två favoriter som jag använde mig av resten av ritten. Det var bra att ta till visorna när raksträckorna var långa och vi behövde något som höll takten åt oss eller när det blev tungt att gå av andra anledningar.

Vi fick sällskap av ett ljumt kvällsregn som både ryttare och hästar uppskattade de sista kilometrarna längs Fiskåvattnet.  Det var det enda regn vi hade på hela ritten förutom några droppar den sista dagen. Vi hade ridit med lite lättare packningen pga värmen och pappa mötte upp oss med det som saknades vid Jougda-skylten. Vi läste kartan, packade om och konstaterade utifrån skylten att vi hade 14 km okänd led till Flyberg framför oss och med det i tankarna slog vi upp tältet och knöt fast hästarna för natten.

Pappa hade med sig provianten vi behövde för att ta oss hela vägen fram till Stekenjokk. Det var mat för 6 dagars planerad ridning plus lite extra om planen skulle spricka. Dessutom hade han med sig en kylbox med kallt dricksvatten och extra vattenflaskor som fick byta plats med termosarna.  Snacka om lyx att få dricka vatten som var svalt mot för ”varmvattnet” vi hittills druckit ur sjöar och andra vattendrag. Han hjälpte oss att fixa nattcampen innan vi sa hej och han körde hem till Svaningen igen.

Leden genom Jougdadalens naturreservat var bitvis lättriden. Stor granskog gjorde att det inte var fullt så jobbigt för hästarna trots full packning eftersom träden skänkte en aning skugga.  Bitvis var det också ganska snårigt, dåliga broar och stora vindfällor. Det bästa av allt var att det inte fanns en endaste mygga eller brems på hela sträckan!

Vi lyckades sätta fast både Sotis och Herkules när vi var tvungna att rida runt en av broarna. Herkules kom upp ganska snabbt medan Sotis satt fast med båda sina bakben långt ner i myllan. Hon gjorde några försök att ta sig upp men la sig till slut att vila ett tag. Jag började att ta av henne packväskorna men i och med att rullen var av hävde hon sig upp. Oskadd som tur var. Det tar mycket kraft och energi av hästarna att ta sig upp när de satt fast sig så extra ompyssling behövs och noggrann visitering såklart. Lite vansklig blir en sån här tur eftersom det inte finns någon hjälp att få om någon av hästarna skulle skada sig ordentligt eller någon av oss själva för den delen. Det är helt enkelt för långt bort och absolut ingen tillstymmelse till mobiltäckning finns. Naturligtvis hade vi med oss både benlindor och medikamenter för att kunna fixa enklare saker men det hade blivit stora problem om nån gjort sig riktigt illa. Tack och lov slapp vi sådana bekymmer!

Det var både uppför och nerför och storslagen natur. På högsta knoppen av leden, jag minns inte vad knularna hette, låg flera fina tjärnar fyllda med näckrosor och änder. Det var vackert som tusan och jag tackade återigen min lyckliga stjärna att vi valt att rida på hemmaplan och inte åkt till Yukon för storslagna naturupplevelser. Egentligen var det i våra ögon denna dag som var den första riktiga äventyrsdagen då vi klev av landsvägen och gav oss ut i okända marker. Även om vi fått tips och hjälp med att finna lämpliga leder så visste vi ju inte om det var möjligt eller vilka svårigheter som vi skulle stöta på. Vem kunde tro att vi skulle sänka hästarna eller att vi skulle få så många vindfällor att ta oss igenom eller att vi skulle behöva dricka så ofta.  Det finns ju en anledning till att leden går där den går och det är ju för att det är lättast att ta sig fram just där. Precis vid björken nedan var det helt hopplöst att ta sig runt för det var storstenskravel åt ena hållet och surhål åt hållet där kronan låg. Det slutade med att Harry fick ta fram yxan och bana väg åt oss. Allt sånt tar tid, lång tid, och timmarna på hästryggen bara susar iväg.

Det blev ungefär 2,5 mil i sadeln innan vi nådde fram till Hovde ganska sent på kvällen. 2,5 mil låter futtigt när jag skriver det men allt tar så mycket längre tid när man rider på okänd mark än när man rider nån mil i blandade gångarter och utan väskor på hemmaplan. Det var iallafall skönt när leden började gå utför och vi förstod att Hovde var nära. En makalös utsikt över sjön Stor Jougden mötte oss när vi red över dammbron för att finna tältplats. Trötta och nöjda äventyrare kröp snabbt in i sovsäcken efter den sedvanliga hästskötseln för att ovaggade somna till ljudet av tuggande hästar.

Nu är det dags för inlägg från vår äventyrsritt igen. Efter att ha tittat på alla bilder så ser jag i vilken varierad terräng vi har ridit i. Det som också syns är hur många broar vi har klivit över. Hästarna har blivit enormt tränade i att gå på olika underlag och att lita på oss när vi säger att det håller, vilket det ju inte alltid gjorde…

De första vägbroarna till Renån och Svaningen har jag inga bilder på men väl bron över Bågededammen. Det är en särskild känsla att sitta ovanför räcket och titta ner mot strömmande vatten. Just Bågedebron låter väldigt mycket från fisktrappan och har för en häst skumma saker på sidan om räckena. Det syns nästan på Herkules öron och uppsyn att han inte är riktigt tillfreds med omgivningen. Vi skyndar aldrig över där det är svårt att gå för hästarna utan tar den tid som behövs eller sitter av. Att jag inte sitter på Sotis just här var för att jag redan hade gått flera kilometer för att spara lite på henne inför skogsridningen. Det är ju enklare för mig att gå på landsvägen än i skogen liksom… En gång tidigare har jag ridit över just denna bro och det var när jag, min kusin Hanna och gymnasiekompisarna Liiza och Susanne red från Svaningen till Gäddede  nån gång på 90-talet. Det var också en långritt som sent skall glömmas och kanske berättar jag mer om den nån gång när jag blir nostalgisk.

Skoterbron över Jougdaån till Flyberg kändes inte så pålitlig för hästar då de enskilda brädorna bågnande rejält av bara min vikt och påfarten hade fått sig några rejäla smällar av isen så att den stod på trekvart. Valet att gå på sidan om blev enkelt i just det här fallet. Det var lite klurigt då vattnet strömmade bra och stenarna var både stora, hala och rörde på sig. Vi vilade och åt pappas rökta fisk till lunch precis på andra sidan där det står ett vindskydd. Badade i ljumt vatten och betade hästarna prioriterades under några timmar innan vi begav oss igen. Vår känsla av Flyberg var att hit går ingen om sommaren utan att det är nog bara skoterfolk som passerar och kanske grillar de en korv innan fortsatt färd. Jag tog en kolbit och gjorde som andra före mig, skrev på vindskyddsväggen att vi varit där.

På lederna var detta de vanligaste övergångarna tillsammans med klavade broar och en del ”gummimattor”. En del var bättre än andra. Ofta gick det bra att bara gå över men andra gånger fick vi försöka gå brevid för att de aldrig skulle hålla för hästtyngden. Vissa gånger höll den för den första hästen men inte den andra. Värst var det att gå över efter att den första trillat igenom. Att gå runt är inte heller alltid så enkelt eftersom det oftast är surt och sankt eller brett och djupt långt på sidorna om broarna.  Men ju fler mil vi lade bakom oss desto järvare blev vi. Hästarna lärde sig att gå exakt fot om fot där vi pekade för att de skulle gå på den längsbärande stolpen som ofta var väl tilltagen och kändes stark. På bilden ovan kan man se Harry be Herkules hålla hovarna på den tredje brädan just precis av den anledningen. Både Herkules och Sotis klev igenom några gånger och jag tror att det gick bra för att de har tränat upp känseln för sviktande underlag och var snabba att mjukt skifta vikt på benen istället för att få panik och stampa på hårdare.

I Hovde gick vi över denna bro och den var både stabil och hade höga cementräcken så det knappt gick att se över. Att komma fram till denna bro var både härligt och nervöst dels för att en dagsetapp var klar och eftersom flera personer sagt att -ja, dammbrua i Hovde kanske blir svår för en häst att ta sig över. Såklart var det gruvsamt att ha ett så stort eventuellt hinder framför oss som avslutning på en lång dag i skogen där vi kämpat med myrar och vindfällor men också fantastiska upplevelser. Vi som aldrig varit där och inte vetat vad folk pratat om hade ju förhört oss om det gick att vada eller simma och hade alla möjliga farhågor i sinnet just för denna bro och så visade det sig att det var en högst ordinär bilbro och ingenting alls att oroa sig för.  Mitt på dammbron träffade vi en stavgående kvinna som först trodde hon såg i syne för hästar hörde inte till vanligheten där. Vi fick en pratstund och tips om var vi kunde tälta för natten och erbjudande om att kontakta henne om vi behövde hjälp med nåt. Vi behövde aldrig hennes hjälp men hennes omtanke värmde.

Innan vi kom ner i renhängnet och så småningom till landsvägen mot Storjola hade vi denna bro att passera. Det hade gått lika bra att vada men vi var trötta och gick över den. Det knakade lite här och där, några brädor sviktade och det var breda glipor på en del ställen och vi kom över utan problem. Visserligen var det en bro där både renar och motorfordon passerar men det är ändå obehagligt när hästhovarna vickar ner i hålen som kan bli mellan planken.

Sista dagen på väg från Raukasjö till Stekenjokk red vi en flera mil lång dalgång med i stort sett enbart myrmark och björkskog. Det var en otroligt härlig dag med lagom värme och fantastisk natur. Vi visste från  Tommy i Raukasjö att bara en person hade gått leden före oss under sommaren och att han hade åkt cykel, vilket vi faktiskt kunde se. Jag skulle tro (utan att veta) att detta kan vara en del av sträckningen i Norgefararleden som förr åktes med häst och foror. Det var också här vi konstaterade att vi faktiskt skulle komma att klara det vi föresatt oss att rida. Stekenjokk var i andra ändan av dalgången och vi försökte njuta av de sista timmarna i sadeln. Vi både längtade efter att komma fram till transporten som väntade oss samtidigt som vi inte ville avsluta ritten utan fortsätta precis som vi gjort de senaste 10 dagarna.

Även hängbron undvek vi då den nog kändes vara den vanskligaste av alla vi passerat. Som ni kanske förstår så fick vi vada även denna gång fast det nog närmast gick att likna vid stenklättring. Hästarna har blivit vansinnigt duktiga på att se sig för och ta sig över det mest besvärliga hinder utan problem. För oss som ryttare gäller det att sitta still och störa så lite som möjligt medan de finner sin väg. Lite guidning om vägen kan ju behövas ibland men oftast skötte de sig själva. Som jag skrivit tidigare får man vara tacksam för den torra sommaren för denna bäck hade nog varit lite klurigare att ta sig över om den varit full med forsande vatten. Det svåra var ofta att ta sig ner i fåran då det kunde vara både högt och stenigt. Herkules utvecklade en egen teknik som kanske inte var den bästa om man ska se ur ett ”risk för skador”-perspektiv. Han ställde båda framhovarna tätt tillsammans ytterst på kanten och lät sig sen glida neråt på kotorna istället för att aktivt kliva ner och där kunde han bli stående med framhovarna i bäckfåran och rumpan i vädret en stund innan han smög ner bakbenen också. Sotis var inte lika försiktig utan klev mer än gärna ner och ut i allt vatten hon fick syn på.

Här hemma pratar vi nästan dagligen om var vi ska äventyra nästa gång och en sak är säker vi kommer att fortsätta rida rakt ut i skog och mark med tältet i packningen.