Trots att jag var otroligt seg efter en timmes Tabataträning direkt efter jobbet och paltkoma efter en supergod middag som Harry gjort så klev jag tillslut upp från soffan och gick ut till stallet. Så fort jag kommer ut återkommer för det mesta den bortblåsta energin och det går enkelt att både mocka och motionera hästar. Harry fixade med ligghallarna som måste mockas minst varannan dag för att det inte ska bli en enda stor dynghög av det hela medan jag fick göra det roliga, träna hästar.
Först var jag inte tänkt att göra nåt med nån men efter att ha skrapat av Sally en massa fjunig vinterpäls och klappat Maja på fölmagen så pockade Sotis på min uppmärksamhet. Jag gjorde det lätt för mig och satt på repgrimman för enkel rastningslongering, trodde jag. Sotis var av en annan uppfattning och var på jobbhumör vilket var glädjande. En halvtimme senare hade vi gjort fina övergångar mellan skritt och trav med bibehållen ställning och böjning, gått in och ur samling samt gjort hyfsade travslutor och mindre bra öppnor. En så lugn, tillmötesgående och samarbetsvillig häst som försöker göra sitt bästa är en sån ynnest att få ha. Att hon dessutom ställer krav på sin matte är inte heller så dumt. Fina fina Sotis!
När vi kom in i stallet igen så tittade Vilja på mig med bedjande ögon eller kanske snarare med befallning så hon fick ett likadant pass. Hon var också samarbetsvillig och lugn men med aningens mera action i både huvud och ben än Sotis. När Vilja tycker att något är roligt då blir det lätt lite för mycket av ’kan själv’ eller ’se vad jag kan’ eller ’var det inte det här du menade’. Hon lattjade mellan att kasta in bakdelen och hitta på egna varianter av galoppfattningar som hon förväntade sig att jag skulle belöna med att langa fram några korn havre ur fickan. Lite otur hade hon för det enda uppdrag hon hade var att gå på volten runt mig och byta varv och gångart när jag bad om det. Efter en halvtimme så hade hon fått något bättre styrsel på sin kropp och gjorde fina övergångar mellan trav och skritt och det blev även några slutasteg i skritt med rätt böjning på kroppen. Hon är befriande och enkel i sitt sätt den goda Vilja. Hon surar aldrig utan öser bara på i sina försök att göra en till lags. Tänk när jag började lära henne tagen bakdel från marken kändes det som om man försökte välta en ko. Det var stumt och stelt både i kropp och knopp och nu får man hoppa undan mellan varven för det går lite för snabbt och blir lite för mycket av det goda. Men hellre sådana försök än ingenting alls.
Efter ytterligare omklappning av de två dräktiga damerna så pallrade jag mig in och nu väntar bara en natts sömn innan jag är i stallet igen. Tänk, om ungefär 4 månader så har vi två fölungar till på den här gården. Så spännande! Jag ska ta kort på damernas profil nån dag framöver så ska ni få se hur snabbt deras magar växer på slutspurten. Man kan se att de är dräktiga men tillväxten på fölen är som störst de fyra sista månaderna.
