Tack och lov så har vi varit ganska förskonade från att ha sjuka hästar. Kolik är nog det värsta jag varit med om hittills. Jag måste ha haft tur för under alla mina år som hästägare har jag aldrig haft någon häst med kolik som krävt veterinärvård. Andra typer av skador har vi haft men inte detta och måtte det ta ytterligare 25 år innan det återkommer.
I söndags mitt i dan låg Sotis platt i hagen. Det kan hon väl göra emellanåt men det kändes fel i min maggrop och så var det också. Hon var rejält sjuk.
Eftersom vi bor i glesbygd så fanns närmsta veterinär att tillgå i Brunflo. Som tur var kunde hon åka på en gång men det tog ju ändå ett par timmar innan hon var på plats. Under tiden började vi att gå med Sotis. Fram och tillbaka, runt runt på gårdsplanen. Det syntes att hon hade ordentligt ont och hon la sig ner om och om igen. Buken var uppdragen och vi kunde se kramperna komma och gå, hon svettades ordentligt och hade påverkad andning. En häst kan dö av kolik och jag trodde faktiskt att hon skulle göra det innan veterinären skulle hinna fram.
Till slut kom distriktsveterinären och då låg Sotis i sin box. En snabb undersökning och veterinärskan konstaterade att det var förstoppningskolik. Sotis fick smärtstillande och kramplösandeinjektion, vätskedropp i blodet och sondades med vatten och paraffinolja via en slang genom ena näsborren. Mellan behandlingarna fick hon gå runt gårdsplanen. Vi fick frågan om att åka till Strömsholms djursjukhus med henne annars var det till att promenera sig igenom natten om det behövdes. Veterinären kunde därmed inte göra mera och lämnade oss vid åtta på kvällen och natten blev vår att vaka. Att åka till djursjukhus var inte aktuellt för vår del. Sotis skulle inte behöva genomgå en plågsam och stressande resa på många långa timmar i en skakig transport då hon hade nog med att kunna gå och stå där hon befann sig. Hon hade nog ändå. Ibland får man vara beredd på att ta sådana beslut, att tänka går det så går det.
Jag spenderade natten i stallet och hade tagit med mig en bok som förströelse. Jag hann aldrig öppna den utan fick i stället gå och gå med Sotis. Vi gick några meter ibland några minuter innan hon la sig. Jag vet inte hur många gånger hon vek ihop benen i steget och la sig. Till slut tog jag ut en stol att sitta på för hon var nöjd och lugn bara av att stå vid stalldörren eller nere vid hagen med de andra mellan anfallen. Jag ringde veterinären mitt i natten nån gång och sa att nu dör hon…men det gjorde hon inte, tack och lov. Enligt min gåapp på mobilen så gick vi dryga 7 km mellan midnatt och 04.00. Vi har en väl trampad gårdsplan nu.
Måndagmorgon kom bästa Anna-Karin Eng ut och med hennes hjälp och höga servicenivå är Sotis på benen igen. Det tog 1,5 dygn med flera långa besök av henne, regelbundet dropp totalt 30 liter, 2 omgångar paraffinolja och vatten med sond, d-vitaminspruta och regelbunden kontroll av hjärta, tarmljud, temp, slemhinnor samt rektalundersökningar för att känna hur förstoppningen tedde sig. Och ytterligare en natts vak och promenerande för mig. Digert arbete vill jag lova men nu är hästen symptomfri och hon börjar vara sitt vanliga glupska jag. En tids rehabilitering, eller vad det nu kan kallas, återstår. Jag är så glad att det gick bra den här gången och jag hoppas också att det är den sista gången jag får uppleva kolik på någon av våra hästar.
Jag är väldigt glad att hon klarade sig igenom den här pärsen och jag är glad över att det finns duktiga fältveterinärer som kan lösa svåra saker utan en kliniks alla finesser. Sotis och jag har varit igenom så många äventyr tillsammans och detta var det värsta och sämsta så långt.
Varför blev hon sjuk då? Orsakerna är flera men ibland är inte halm det bästa fodermedlet om man har en glupsk häst som dessutom inte har druckit nog med vatten under köldknäppen som blev, för det var halm förstoppningen bestod av. Att jag sen inte motionerade henne som vanligt under dessa dagar är också en bidragande orsak.
