När allt går bra
Jag eller vi, jag och Harry, har haft och hållit på med hästar i många år nu. Vi har oftast legat på ett 10-tal egna hästar i olika åldrar och av olika raser till vardags. Sen tillkommer andras hästar som vi också har haft här i olika perioder. Det gör att vi har många timmar tillsammans med hästar antingen i stallet, sadeln eller i töm och det gör att erfarenhet och förtroende för våra hästar stärks och byggs på. Det förtroendet man byggt är bra att ha i prekära situationer då det gäller att båda parter lyssnar till varandra för att annat är farligt.
Alla dessa timmar vi spenderar med dessa djur gör ju också att det händer saker. Sjuka och skadade hästar hör ju till det tråkigaste oavsett orsaken till det. Det som vi i allra största grad försöker förutse och därmed undvika är olyckor pga bristande uppmärksamhet, att man tar saker för givet eller att hästen är dåligt förberedd för uppgiften.
Häromdagen hände en sak som hade kunnat sluta illa men som tur var gjorde det inte. Det går att skylla på hästen eller underlaget eller vad som helst men faktum var att det först och främst var mitt fel. På grund av att jag tog för givet att Sotis var uppmärksam. Dåligt förberedd för uppgiften var hon inte för vi har gjort detta hundratals- kanske tusentalsgånger tillsammans. Men jag tog för givet att hon uppfattade situationen och stöttade inte henne tillräckligt mycket utan åkte bara med.
Vad hände då?
Hon såg inte krondiket som Harry och Herkules precis klivit över framför oss. Istället hamnade hon med båda frambenen nere på dikesbotten och tappade balansen så att istället för att komma upp på andra sidan lade hon sig och kilade fast bakbenen och ena hasen. Och där låg hon fast.
Det tog ungefär en timme innan vi fick upp henne igen. Då hade både grannar, spännband och gemensamma krafter av både folk och häst varit lönlöst. Jag tror att med hjälp av spännbanden lyckades gubbarna rucka lite på hennes bakdel så att hon kom i ett bättre läge. I och med det orkade hon häva upp sig själv på frambenen och ta sig upp. Hon var då halt och hungrig. Hon är ju ändå ett kallblod… Efter några minuter var hältan bättre och jag sadlade på och vi promenerade hem. Dagen efter syntes inget alls av hältan. Vilken rackarns tur säger jag. Hon hade kunnat vara rejält skadad! Jag med för den delen som turligt nog inte hamnade under henne.
Det är inget nöje att sätta fast hästar. Sotis har suttit fast i ett dike förut. Den gången var det båda bakbenen nere i ett smalt krondike. Då var vi riktigt långt till skogs utan att kunna kalla på hjälp men vi fick upp henne oskadd pga av förtroende och lugn trots det besvärliga. Herkules har också suttit fast. Han klev ner sig på en myr och blev sittande ganska länge innan han kom upp och på fast mark av sig själv. Vi har haft tur, jättetur att inte hästarna blivit ordentligt skadade vid dessa tillfällen. Att de ska fastna i diken eller myrar är inget vi strävar efter men det kan hända när man rider off road. Det gäller att vara uppmärksam och att göra sin häst uppmärksam när svåra passager ska göras så att koncentrationen är på topp och man slipper hamna i trubbel. Jag vill gärna tro att all tung snöpulsning vi gör under vintern lär hästarna att inte få panik när det blir löst och de sjunker. De spar energi och kraft om både folk och fä kan hålla sig lugna och istället ta i när det behövs. Trots detta kommer inte jag att sluta rida i skogen eller oprövade vägar men denna dikesvurpa blev en påminnelse om att vara uppmärksam och stämma av med hästen om den är med eller inte. Med det hoppas jag att både ni och vi aldrig behöver sätta fast en häst igen.
God tur på era ridäventyr!
